pms .. ?
Det är egentligen sjukt hur kroppen reagerar på alla hormoner och skit som virvlar runt i kroppen under den där "röda veckan" vi tjejer får genomlida varje månad.
Jag blir nästan rädd för mig själv. Blir som en robot. Kan inte kontrollera mig själv eller mina känslor. Jag säger och gör saker som jag inte kan behärska. Och det värsta med det hela är att jag VET innerst inne att jag har pms, och att jag inte borde reagera som jag gör, ÄNDÅ säger jag, eller gör det där dumma jag innerst inne vet är fel.
Vad är det som gör att man blir såhär?
Jag har faktiskt en ganska rolig historia kring ämnet. Jag är huvudperson och det utspelar sig i Strömstad sommaren 2006.
Mamma och André sitter och äter frukost i våran lilla lägenhet vi lånade i några sommrar då pappa arbetade som polis på kusten.
Det var en typisk svensk sommar, och regnet öste ner utanför fönstret. Jag kom upp, pmsig och jävlig, och tittar ut genom fönstret och möts självklart av ett hejdundrande åskväder. Helt utan förvarning känner jag att jag när som helst kommer börja gråta, och jag kan inte förhindra det. Mamma frågar genast, då hon tror att det är något mer storartat än regnet som startat min sorg "- Men lilla gumman, varför gråter du?".
Och det enda jag får fram är " ..... FÖR ATT DET REGNAR !!"
Ja ni förstår säkert på vilken nivå det är. Jag kan bli arg/börja gråta för precis vad som helst när jag har pms. Det behövs inte mer än lite regn för att skaka om hela min värld.
Nåja, behövde skriva av mig lite. Nu ska jag återgå till geografin!
Puss påer.
Pms-fri i helgen, Sandra x2
Jag blir nästan rädd för mig själv. Blir som en robot. Kan inte kontrollera mig själv eller mina känslor. Jag säger och gör saker som jag inte kan behärska. Och det värsta med det hela är att jag VET innerst inne att jag har pms, och att jag inte borde reagera som jag gör, ÄNDÅ säger jag, eller gör det där dumma jag innerst inne vet är fel.
Vad är det som gör att man blir såhär?
Jag har faktiskt en ganska rolig historia kring ämnet. Jag är huvudperson och det utspelar sig i Strömstad sommaren 2006.
Mamma och André sitter och äter frukost i våran lilla lägenhet vi lånade i några sommrar då pappa arbetade som polis på kusten.
Det var en typisk svensk sommar, och regnet öste ner utanför fönstret. Jag kom upp, pmsig och jävlig, och tittar ut genom fönstret och möts självklart av ett hejdundrande åskväder. Helt utan förvarning känner jag att jag när som helst kommer börja gråta, och jag kan inte förhindra det. Mamma frågar genast, då hon tror att det är något mer storartat än regnet som startat min sorg "- Men lilla gumman, varför gråter du?".
Och det enda jag får fram är " ..... FÖR ATT DET REGNAR !!"
Ja ni förstår säkert på vilken nivå det är. Jag kan bli arg/börja gråta för precis vad som helst när jag har pms. Det behövs inte mer än lite regn för att skaka om hela min värld.
Nåja, behövde skriva av mig lite. Nu ska jag återgå till geografin!
Puss påer.
Pms-fri i helgen, Sandra x2
Kommentarer
Postat av: Vilja
Hej Hej! Tittar in och önskar dig en fortsatt skön Onsdag :)
Trackback
